Hear the wind sing

 Jag sitter här och stirrar på skärmen, har ingen aning om vad jag ska skriva. Orden snurrar runt i mitt huvud men  de vill inte komma ut, de bara snurar , snurrar och snurrar, i en oändlig bana som aldrig tar slut. Upp, ner, åt sidan, och upp igen. Jag kommer nog aldrig förstå det här med livet och med kärleken. Hur, genom att bara existera så kan man förstöra en annan människas tillvaro så totalt att personen i fråga väljer vägen ut. Hur vi människor förlorar värde ju äldre vi blir och ju längre vi finns på denna jord. Hur kärlek kan göra så ont, i både hjärta och själ, göra så ont att, på morgonen efter den där natten du gråtit ditt hjärta ut önskar du att allting bara kunde gå över; du önskar att du kunde vara glad igen, att du kan lita på människor, men innerst inne så vet du att du aldrig kommer lita på människor igen, tjej, kille, man eller kvinna. Det spelar ingen roll, för mänskligheten har svikit dig allt för många gånger. Människor som du en gång såg som vänner är borta, de lämnade fast de svor på att aldrig lämna dig. 
Nä, jag förstår mig inte på livet, inte alls. Det är en ständig cirkel  av liv och död.