Hear the wind sing

Jag får ont när jag tänker på honom, när jag tänker tillbaka, och när jag tänker på det som kunde ha varit. 
Men hur kan man sakna någonting man aldrig haft? Hur kan man sakna någon man aldrig kunnat kalla sin egen? 
Jag tror att känslorna man har kopplat till personen är den svaga länken. 
Jag menar, jag vet, och är fullt medveten om att jag skulle klara mig utan honom, eller någon annan; det är känslorna man har kopplat till personen, eller saken som man ständigt strävar efter. 
Så egentligen är det inte saknaden av honom jag får ont utav, utan det är den ständiga strävan vi har efter mänsklig värme och kärlek som gör ont. 
När jag "förlorade" honom så förlorade jag på samma gång känslorna som var kopplade till honom, och det är det jag saknar, inte han. 

I. Plugga, te, sova.
Så kommer min vecka se ut. 

II. Jag slösar bort mitt liv. 
Vet inte vad jag ska ta mig till 

III. Jag vill ha någon. 

IV.  Jag vill inte  bara vara en slagpåse för alla andras psykiska mående längre. 
Jag vill att folk ska bry sig om hur jag mår också.

---

Vi skriver en sonett på engelskan,  jobbar om vampyrer på svenskan och om musikhistorian på historian. 
I'll be okay.

Herr ensamhet kom just på besök.
Och jag tror att han kanske kan ha tagit med sig doctor förtvivlan.
Nu när jag tänker mer på det så tror jag att fru misär också kom med.
Här i mitt rum sitter jag ensam med endast olycka och elände som sällskap. 

Jag vet inte egentligen vad det är som får mig känna så hära, kanske är det så att det är min plats i livet, att vara den ledsna osynliga flickan.  
På någotsätt har jag ändå vant mig vid att vara den där ledsna osynliga flickan, och jag har till och med lärt mig stänga av alla äckliga känslor, men när jag faller slår jag emot klippkanten tusengånger hårdare. 

Jag vill inte ha ont längre, snälla hjälp mig någon.

Idag är en sånhär dag där allting är fel och ingentint är rätt.
Alla äckliga känslor bubblar upp till ytan och de otaliga lagren smink räcker inte till för at dölja alla imperfektioner. 
Håret är fult, ansiktet är fult, magen är för stor, låren har inte tillräckligt stort mellanrum, nyckelbenen är inte nog tydliga. 

Ja, en sån dag är det idag.  

Jag ska lägga mig i soffan och begrava mig i den sista eragon boken ( äntligen. ) och dricka te. 

Förresten så hoppas jag att det är okej med er att jag skriver sånna här inlägg. Jag hade tänkt skapa en tumblr som är låst där jag skriver allt sånt här, alla äckliga känslor och tillintetsägande funderingar. Men sen så slog det mig, att då skulle den här bloggen bli så opersonlig, så platt. 

 

Nåja, jag önskar er en bra dag.

Jag intalar mig själv att jag kommer växa ifrån allt det här. 
Att jag kommer få ett bra liv.
Att jag kommer bli lycklig.
Att jag kommer kunna leva fullt ut utan bekymmer.

Ja, kanske slår jag mig ner i edinburgh, eller paris, kanske tokyo. 
Och där lever jag mitt liv, jag läser mina böcker och dricker mitt te, ovanför de aldrig sovande gatorna. 
Livet fortsätter vad som än händer, säger jag till mig själv när jag ligger i sängen klockan tre på morgonen. Livet stannar inte för någon, hur mycket vi än skulle vilja det. 
Upp på fötterna igen, du klarar det. 
Och då kommer den där bilden av mig själv i min trånga lägenhet, en stor bokhylla full med nötta, vällästa böcker. Orden uppslukade fortare än vattnet hinner koka i kastrullen på spisen. 
Där sitter jag och kollar ut genom fönstret. Det luktar te och min tervueren ligger vid mina fötter, det är dags att gå ut snart, lämna den varma, bekväma och säkra lägenheten, Ut till det okända, men ändå kända. 

Ja, det är jag och min kära tervueren sam.

 

 

Vet ni vad jag gillar mest med hösten? 

Det är dem där dagarna man kliver upp på morgonen, klär på sig och när man sätter foten utanför dörren välkomnas man av den friska höstluften. Det är lätt att andas, träden har bara ett fåtal löv kvar och marken är full av de ner fallna löven. Solen skiner alldeles lagomt, inte för lite, inte för mycket. Då allting verkar så enkelt, som att andas. Den där tyngden är lyft från axlarna, om än bara för en timme, en minut.  Andas andas andas. Allting bara faller in naturligt.  Ja, jag skulle nog vilja bo i ett land med evig höst.

 

Ibland tror jag att mitt liv är så långt bort ifrån vad jag vill att det ska vara, jag menar. Det är inte dåligt på något sätt, eller inte avsevärt. Jag har en underbar familj, de bästa vännerna en människa kan önska sig, men ändå står någonting inte rätt till. Jag har som ett tomrum inne i mig som inte går att fylla vad jag än gör, vad jag än försöker fylla det med.  
   Jag vet inte hur jag ska formulera mig utan att allting ska låta löjligt och till intetsägande. Men när jag säger att mitt liv är så långt borta ifrån vad jag vill att det ska vara menar jag att jag inte alls är nöjd med personen jag är idag, jag trivs inte i Luleå, det gör jag inte. Jag trivs inte i Sverige, vi är så kalla och ytliga. Vi är så noga med att gömma våra brister och skulle sälja våran själ till djävulen för att framstå som perfekta, och minsta lilla avvikelse från det "normala" och man blir kastad åt sidan, föst undan. Inte bra nog för sverige, inte bra nog för samhället vi lever i idag.  

Jag säger inte att det är bättre i andra länder, för alla samhällen har sin brist, det är jag medveten om, men jag vill fly sverige, från detta kalla land, med dessa ytliga personer. Till någon mysig by / mindre stad i skottland eller england, där alla känner alla, alla är trevliga och hela staden är varm. Hitta kärleken, bilda familj, leva, vara lycklig. Ni vet, leva livet man lever i böckerna? Det är inte perfekt, men det är ett sånt liv jag vill ha. 

 

I can't blend in here, there, anywhere

I can't belong to you, her, anyone else

I walk down restlessly around you 

Will the moon understand my loneliness?

Wonder if the stars understand my scars

Buried in affliction, I sing this song

Graved in loneliness, I call out your name

- Outsider, Acquaintance

 

 Jag sitter här och stirrar på skärmen, har ingen aning om vad jag ska skriva. Orden snurrar runt i mitt huvud men  de vill inte komma ut, de bara snurar , snurrar och snurrar, i en oändlig bana som aldrig tar slut. Upp, ner, åt sidan, och upp igen. Jag kommer nog aldrig förstå det här med livet och med kärleken. Hur, genom att bara existera så kan man förstöra en annan människas tillvaro så totalt att personen i fråga väljer vägen ut. Hur vi människor förlorar värde ju äldre vi blir och ju längre vi finns på denna jord. Hur kärlek kan göra så ont, i både hjärta och själ, göra så ont att, på morgonen efter den där natten du gråtit ditt hjärta ut önskar du att allting bara kunde gå över; du önskar att du kunde vara glad igen, att du kan lita på människor, men innerst inne så vet du att du aldrig kommer lita på människor igen, tjej, kille, man eller kvinna. Det spelar ingen roll, för mänskligheten har svikit dig allt för många gånger. Människor som du en gång såg som vänner är borta, de lämnade fast de svor på att aldrig lämna dig. 
Nä, jag förstår mig inte på livet, inte alls. Det är en ständig cirkel  av liv och död.

Det är ju inte så att jag inte vill bli kär, så kär att det gör ont, det är tvärtemot, jag vill ha en kärlek så skör och ömtålig som i böckerna man läst och filmerna jag läst, men jag tillåter inte mig själv att bli kär igen. Jag skämtar bort allting och  säger att jag kommer dö ensam med 72 katter, och att visst, ja, det är okej med mig för jag hatar ändå människor. Men det är inte sant, inte ens till en del. Jag längtar efter att ha något speciellt med en speciell människa, men någonstans låser det sig och jag blockerar alla som försöker komma in. 

Åh, jag vet inte. Jag klarar mig, jag klarar mig alltid.

 

Ja, nu vet ni det iallafall.

 

Is there anyone to heal my wound?
If i leave it alone, it's going to continually get worse
I'm really scared of love and people
I'm afraid of being alone, i'm afraid of being forgotten
Always a loner, I close the door to my heart
bearing my sadness on my back, I live like a fool
I close my eyes and cover my ears
I lock myself in the gloomy darkness

- Outsider , Loner.